Att bli nöjd.
Helena skrev så himla bra om det i det här inlägget. Jag känner igen mig i vartenda ord hon skriver, och nog har jag känt så många gånger, om inte de flesta gånger, då jag lämnar träningspasset; "Fan, lite mer hade jag nog pallat!". Jag måste lära mig själv att vara nöjd, och låta mig vara det. Jag har kommit på mig själv med att bli arg på mig själv när jag segat på morgonen och trillar in på gymmet 07.30 istället för 07.00. Hallå liksom? Hur tänker jag då? Hur fantastiskt är det inte att jag kör ett konditionspass klockan halv åtta en måndagmorgon? Hur många andra människor gör det? Idag gick jag så till passet med Helenas ord i bakhuvudet. Vråltaggad. Första UG-passet på säkert 3-4 veckor. Och vet ni vad? Jag är absolut vrålnöjd. Förutom ett stenhårt fyspass med mycket konditionsfokus och roliga lekfulla moment (två stycken avhoppade motionärer under passets gång på grund av utmattning/skada, nästan lite som Tio små negerpojkar). Det hela avslutades med lite egenkroppsövningar plus en tävling i plankan.
Plankantävlingen borde väl egentligen få ett helt eget inlägg tillägnat sig själv, men nu får det bli här. Jag hade väl inga stora förhoppningar på att ens vara en av topp 3 i gänget om 6-7 som körde; här var det gamla gardet representerat, de som var stammisar när jag började köra UG. Målet var bara att göra så gott jag kan. Jag ställde mig i position och intalade mig själv att kasta mina demoner bakom ryggen och bara fokusera på att stå en sekund till, och det som förvånade mig var hur lätt det var. Jag har så många gånger tidigare fått kämpa med den där lilla lilla mörka tanken; "det är är jobbigt, jag vill inte, jag orkar inte", men idag ville jag. Jag ville stå i plankan en sekund till, och en till, och en till. Långsamt förändrades min inställning från "jag kan inte vinna" via "jag skulle kunna vinna" och "jag kan vinna" till "jag ska fanimig vinna den här skiten".
och varför tror ni då jag har ägnat så mycket tid åt det här i mitt inlägg? Jo, tamejfan; jag vann. Egentligen kan jag sätta punkt där. Men någonstans vill jag också understryka vilket jäkla steg det här är för mig. Med minnet av mitt första UG-pass och hur jag kände mig som en liten sparris jämfört med de andra deltagarna. Hur jag orkade kanske en femtedel av vad alla andra orkade. och HUR JÄVLA GLAD JAG ÄR ATT JAG INTE TAPPAT FÄSTET. Att jag har kört på genom vått och torrt, och att jag verkligen kan få se konkreta resultat. Och jag ser det här som en bekräftelse på att, fan, jag är nog i rätt bra form ändå.
Need I say more? Jag är nöjd.
Kommentarer
Trackback
