Endorfiner och blodsmak

Ni vet ju den där känslan. När man snör på sig träningsskorna och tänker: "Nej! Jag vill inte! Ge mig en cola och en påse chips istället!". Så var det idag innan Intensivjympan på F&S Kungsholmen klockan 16. Jag hade egentligen velat gå på Dans i Hornstull men alla bokningsbara platser var tagna och helt ärligt orkade jag inte åka till Söder. I huvudet ekade vad som blivit lite av ett mantra denna hösten/vintern; "No excuses. No excuses at all! Once you had a good excuse, you opened the door to a lot of bad ones" (kanske inte ord för ord rätt, men från älskade Terry Pratchett iallafall, tror det hamnat på bloggen tidigare). Men så, någonstans efter uppvärmningen så kom den; den fantastiska idén!

"Okej Caroline, du var verkligen, verkligen inte sugen på ett jympapass till denna veckan, och okej, dina knän gör ont när du gör för djupa knäböj eller instabila hopp, du ville egentligen gå på danspass; kan du inte då låtsas att du är på danspass?"

Det kanske låter knäppt, men det funkade. Istället för att oja mig över att jag inte klarade/orkade/ville ta ut rörelserna till absolut max (som att gå dom där extra centrimetrarna i djup på squatsen), så beslutade jag mig för att ha jäkligt roligt! Och det kan ju vara så enkelt. Jag la till en knäppning med fingrarna här, en svängning med höften där, och helt plötsligt var jag på ett danspass med lite bonus-styrkeövningar.

Att Sofia Karlsson som ledde passet dessutom var ett riktigt energiknippe gjorde saken ännu bättre! Och efter passet sa hon någonting som egentligen är självklar, men som man glömmer, och som jag bevisligen behöver påminna mig om ibland, nu kommer jag inte ihåg det ordagrant tyvärr, men summan av kardemumman var:


Och jag gick verkligen ifrån passet med en känsla av att ha haft så himla kul hela vägen. Jag ska ju försöka att inte ha nyårslöften tror jag, men något mer (utom bettskenelöftet) i den stilen får det nog ändå bli nu; år 2012 ska jag se till att ha kul, i träning som i andra delar av mitt liv. Hur gör du din träning roligare när det tar emot?

Inga goda nyheter från tandis: SLARVA ALDRIG MER MED BETTSKENAN! annars blir det komplicerade ingrepp som säkert kostar massor. Så nu jäklar har jag hittat mitt nyårslöfte för 2012. Jag trodde att jag skulle avlägga ett träningsrelaterat sådant, men nu får det bli tandmässigt istället; att inte slarva med bettskenan. Jag försöker släppa ångesten över mina nedslitna framtänder och satsar på att trösta mig med ett hårt cirkelfyspass om en dryg timme. God jul på er!

Jajamensan. När jag kom hem till Stockholm igårkväll visade det sig att mamsen lagt upp julklappsidén lite annorlunda i år: En klapp om dagen, från den 20:e till den 24e, och igår börjades det visst med ett månadskort på Friskis! Fantastiskt, eftersom jag annars hade behövt punga ut minst 600 kronor ur egen ficka för träningen här hemma; inget som rimmar väl med min plånbok under juletider. Så imorse bar det av, första jympapasset, och visst är det mysigt ändå, även om jag måste erkänna att det finns pass jag mer ser fram emot att få prova än medeljympan.

Nu undrar ni säkert över den där dansutmaningen jag antog för ett antal veckor sedan. Hur blev det? Ja, än så länge rullar det på, även om jag får erkänna att jag varit dålig på att rapportera. Jag hade väl i princip väntat mig att jag skulle behöva släpa mig till danspassen och få pussla i mitt schema för att få det att gå ihop med annan träning. Till en början var det lite så, men nu jäklar har jag blivit hooked. Förra veckan var jag på 4 danspass tror jag, och jag är HEELT hooked på bodyjam. Nåja, vi får väl se, det kanske blir dansare av mig tillslut?

Sådär 10 minuter efter att man har vaknat är man ju kanske inte den piggaste på jorden, och det gällde väl antagligen mig imorse när jag fixade frukost. När Yoghurten och äppelbitarna var upphällda i skålen famlade Zombie-Bruzelli sömndrucket på kryddhyllan, fick tag i en påse, öppnade, vände uppochner, och satte nästan morgonsmaken i halsen när pepparkakskryddan visade sig vara vit! DOH! Bikarbonat i frukostyoghurten någon? UÄK! Tyvärr var det bara att hälla ut filskålen och börja om på nytt.

Ibland gäller det bara att bita ihop, svälja stoltheten och ta nederlaget. Jag är inte Superwoman, framförallt inte med avseede på mina knän. Jag hade så svårt, så svårt, att kliva av spinningcykeln idag och erkänna att jag hade känningar i högerknät, men jag gjorde det! Och tro det eller ej, men jag är faktiskt stolt över det. Jag har så lätt att mata på och tänka att "äh, det är bara 20 minuter kvar, knäna håller", men en dag kommer väl den stunden när de inte gör det, och den dagen så är de där sista 20 minutrarna jag fick innan jag skadade mig faktiskt inte värda något.

Jag gymmade idag! i MASKINPARKEN! "Herrejesus" tänker du väl nu, "vad har gått åt henne? Har hon helt tröttnat på UG-hörnan?" Nej, inte alls! När det kommer till egenträning i gymmet trivs jag fortfarande bäst med armgången, bulgarian bagsen, kettlebellsen och BST-remmarna, men idag fick jag improvisera. Efter ett rätt hårt (vilket jag såklart inte märkte igår, utan imorse när jag vaknade) överkroppspass var det inte tal om min planerade repmaskinsintervaller, armböj eller dundercore-övningar. För att göra det hela ytterligare lite med spännande för mig så kvarstår det faktum att jag tog i lite väl hårt med armgången igår och inte har någon hud kvar på en ganska stor yta av vänster handflata, så egentligen är alla former av övning som kräver stadigt grepp ute ur leken. Slutsatsen är väl ganska solklar: benen och rumpestumpen skulle få sig en omgång; men så var det ju det där med knäna. Satans, nedrans, förbannade knän! Provade lite vanliga hederliga benböj med en stång, gick sådär! Utfallsgång med vikter var också skakigt, och några hopp var inte på tapeten. Så jag fick lite ovant smyga bort till maskinparken, och nog gick det också, även om det inte är så himlans kul. Resultatet får jag förhoppningsvis känna imorgon!

.. ja, det är tydligen det man får leva med i början på afrodansen. Tough luck, Carrobarro!

Det har nog knappast undgått någon i min närhet att jag har mått lite halvdant den senaste tiden. Min känslighet för stress har varit uppenbar och jag har fått kämpa lite för att hålla näsan ovanför vattenytan med både plugg och träning. Här på bloggen har det synts i form av färre och kortare inlägg. Att blogga har helt enkelt inte varit prio. Jag har också slutat med morgonpromenader varje morgon, och mina rutiner har fått kastas om lite till förmån för vila och själavård. Men så idag börjar nog kaoset nysta upp sig (hoppas jag). om 1,5 h skriver jag tentan Regressions- och tidsserieanalys, en kurs som jag inte förstått varför jag ska läsa ens. Att få göra omtenta vore en mardröm, så jag får se till att klara den, och de senaste dagarna har faktiskt de små klumparna av oförstående börjat lösa upp sig. Jag kan fixa det här.